juste. när jag gick till stallet igår mötte jag en man, en kvinna och två asstora hunder. tänk st bernard fast dem var bara svarta och vita. iallafall så går jag ut lite i kanten när jag går förbi dem. i säkerhetsskull. jag visste ju inte vad det var för hundar eller om dem vasr snälla eller inte. när jag går förbi den största hunden kastar den sig fram och biter tag i min sjal som jag hängt på väskan.. jag höll på att få hjärtklappning.
jsg är inte alls rädd för hundar. men när ett monster på 70 kg hoppar fram och biter tag i något som jag först trodde var mitt ben blir ju vem som helst rädd..

mannen och kvinnan ber iallafall så hemskt mycket om ursäkt (på dålig engelska..). sen börjar dem fråga mig om vägen till någon väg mycket längre bort i området, som om ingenting hade hänt.. jag fick ju träna min engelska. men att man inte skäms. jag hade tagit mina jävla hundar och gått därifrån..

väl i stallet vart det lite bättre. barnen var snälla och glada och ponnyföräldrarna var snälla och glada (vilket är ovanligt). sen frågar en av små tjejerna:

liten tjej: är du ridlärare?
jag: nää jag jobbar bara i stallet.
liten tjej: ååhhh, i såfall är du min favorit som jobbar i stallet. för du är så himla snäll!

sen att jag stod och väntade på att ungjävlarna skulle bli klara istallet så jag kunde äta, det är en helt annan historia.


//carro