vad händer när det som egentligen varit ens största trygghet i livet försvinner? ni vet, mamma och pappa, hemmet, underbara vovven eller bästa kompisen? vart tar man vägen?

för er är jag bara tjejen i stallet, tjejen på gymmet, hon på bussen, den högljuda bruden i matsalen, hon.. vad heter hon nu igen, hon på italienskan, hon som är så tyst på lektionerna.. ingen vet egentligen vad jag tycker, tänker eller tror om världen och allting i den.
när man som 17 åring måste börja ta hand om inte bara sig själv utan sin familj släpper lite utav den där tryggheten. att varje dag gå runt med klumpen i magen som växer så fort någon nämner sjukdom, cancer, sjukhus, mamma eller pappa. att som 17 åring behöva se någon så närstående och betydelsefull må så dåligt och vara så nära död är ingenting som någon människa förtjänar. ingen.
när jag sitter här vid datorn och vet att min mamma ligger på sjukhus för att hon har så dåliga värden i blod och allt vad det är, så kan jag knappt föreställa mig hur jag ska känna. om jag ska grubbla, gråta eller stirra in i väggen tills den flyttar på sig.
det jag är mest rädd för, det som jag inte tillåter mig själv att tänka och inte ens vill tänka nu, är hur världen skulle vara utan min mamma. jag vill inte se en värld utan min mamma... inte än.. helst aldrig. min mamma är den bästa personen i världen och jag är rädd, jag är så fruktansvärt rädd för att något ska hända henne.
jag kan inte ens skriva ner det utan att tårarna börjar rinna och klumpen i magen blir så påträngande att jag vill kräkas. ingen och ingenting i världen kan ersätta min mamma.

jag fyller 18 år om 49 dagar och det ända jag kan tänka på är att jag inte vill fylla 18 om min mamma inte blir frisk!

ingen vet hur det känns...