om man kunde stava till ljudet av en suck som kommer djupt inifrån så skulle jag ha inlett det här inläggt med det.
drömmen om att livet äntligen kommit till en punkt där det såg ut att kunna fortsätta bra ett tag föll i en miljon små bitar i onsdags.. som jag skrivit tidigare så ligger min mamma inne på sjukhus och har gjort det i över två veckor nu. och i onsdags eller tisdags (dagarna den här veckan har liksom flutit ihop lite..) så fick dem reda på att mamma har leukemi. alltså blod cancer.. vilket kom som en fruktansvärd chock för oss allihop tror jag.. ingen som står famlijen nära har riktigt varit sig själva de senaste dagarna. min moster jäktade ner från luleå, morbror och hans fru har bjudit på middag och erbjudit en plats i sitt hem om jag eller syster känner för att komma bort ett tag. och plötsligt har jag själv kännt att man kanske ska börja tänka lite mer på folk runtomkring.. ta vara på de små ögonblicken och sluta rusa från moment till moment. från och med nu måste jag lära mig att leva upp till mitt motto; lev för dagen, inte för framtiden.

nu har vi sådan tur att man med dagens teknink kan behadla den här typen av sjukdom.. även fast det kommer att ta lång tid och mycket lidande från alla. inte bara mamma, utan även folk runtomkring. det är nu hon behöver oss som mest.. och det är nu man inte vet om man ens kommer att klara av morgondagen till hundra procent. det är nu som man måste börja leva minut för minut och hela tiden vara vid medvetande.. lära sig att det inte alltid lönar sig att planera, för det är inte alltid det går som man har tänkte sig ändå..

over and out

något som känns rätt nu. losing my religion - r.e.m