sophisticaded

funderat lite på det här med höst.. är den verkligen så hemsk som alla tycker. egentligen alltså. personligen har jag alltid avskytt höst, när det blir mörkt, regnar dagarna i ända, man har lera upp till knäna och alla blir aningen mer ledsna och miserabla än vanligt. nu har det kommit sig så att jag själv alltid haft massa otur på hösten, men just nu känns det som om det kanske är dags att tänka om.. om jag sitter hela bussresan till jobbet och tänker "fyfan vilket pissväder, jag hatar när det är så här mörkt, jag pallar inte jobba..." så kommer jag tillslut själv att tro på att hela livet suger och att allt är en enda lång motvind.. men senste tiden har jag istället intalat mig själv om allt bra.
som när lönen kommer, eller att jag får krypa ner i martins famn när jag kommer hem från jobbet. eller att jag snart kanske har mitt körkort, eller att det inte är så långt kvar tills jag fyller år, eller att det faktiskt inte är en evighet till sommaren, för det vet ju alla, den kommer tillbaka.

varför inte leva kvar i sinnesstämmningen från sommaren? enda skillnaden är väl egentligen att det är mörkare och att man måste ha lite mer kläder på sig?!


för det är ju liksom dom små sakerna i livet man ska ta vara på. exempelvis sköna bilder på sina sköna vänner.

//carro

godmorgon och hej helg för min del!
på dagordningen står solsken, kompis, kamera och häst. vilket jag känner är alldeles utmärkt idag. ikväll ska jag och martin laga middag tillsammans för första gången på ett par veckor..

nu ska jag sitta här en stund och blir milijonär på mitt spel och lyssna på daniel adams-ray.



//carro

inte nog  med blåmärken efter svängarna i stallet, idag passade jag på att sträcka ryggen också. lika bra, när jag ändå är skadad liksom.
nej det är dags att bli full snart, så man har något att skylla på när man gör illa sig hela tiden..




//carro

det mystiska blåmärket på högra vaden har fått sällskap. av ett inte lika mystiskt blåmärke på nedredelen av vänstra låret.
en liten tjej kom och frågade efter mig i stallet igår. hon hade minsann ridit på chili och det hade gått jätte bra, men hästen var lite stor, så det var nog bäst att jag hjälpte henne att hänga upp sadeln.. och titta på medans hon borstade och hjälpa henne att kratsa hovarna. chili var inte lika impad. hon fick nog efter andra hoven och ivägen stod jag, smack, en schysst blåkaka att skryta med för alla kompisar. kruxet med barn är att dom ser upp till oss vuxna, mogna människor (känn ironin) och om jag ställt mig och stor tjutit hade hon också gjort det. helst av allt ville jag just då bara göra korv av hästjäveln.. men istället fick jag bita ihop och tvinga ungen att göra klart resten av hovarna på ponnyn, annars hade hon inte velat komma tillbaka nästa vecka.. vilket förmodligen varot mitt fel det också..


nice..


//carro