sophisticaded

vissa saker ska förbli osagda. vissa handligar ska förbli ogjorda.
saker som man hoppas på.. visst. vissa dagar vill jag bara ligga kvar i sängen och skita i allt. ligga där och tjura tills man blir en del av lakanet. men det funkar ju inte så, eller hur?! nej, man ska minsann upp ur den där jävla sängen. man ska klä sig, sminka sig och möta världen. även fast man känner sig så söndertrasad och smutsig. så sviken och svag.även fast man önskar all olycka åt sol och skratt. även fast man vill skrika och slå omkring sig. man vill ha ihjäl allt som är lyckligt..
men en sak som jag lärt mig är att hur mycket du än vill strypa personen som drog upp dig ur sängen så kommer du aldrig att tacka en enda jävla jävel så mycket som den personen efteråt. för tydligen löser det ingenting att ligga och tjura. även om man önskade det. för det är ju så mycket lättare.

men här står jag nu, långt ifrån perfekt. men hel. hel och ren och lycklig. för jag blev uppdragen ur den där sängen. jag sminkade mig och mötte världen. jag låtsades i ett tag. tills jag inte behövde låtsas längre. tills jag kunde ge det förflutna fingret och röra mig framåt till något mycket, mycket bättre!

"Ingenting förringar och drar ner en människa så, som medvetandet att icke vara älskad". - citat från doktor glas.
jag tycker det var en jätte fin mening, en sann mening.

nu sitter jag och läser bokrecensioner av doktor glas för att få en större vy över handling och söderbergs sätt att skriva på.. boken är, för mig, ganska svårläst med sin gamelsvenska. men jag har kämpat på!

hela natten har jag legat och vridit mig i hemska mardrömmar om saker jag inte ens vill skriva om. usch vad jag trodde att det var verklighet när jag vaknade och kände hur ångesten och ilskan bara vällde upp i skallen på mig. nej, sova är inte alltid så kul.


idag är det iallafall fredag och veckans sista skola dag, som inleds med ett bok seminarium i svenskan... sen naturkunskap, form och slutligen foto. en inte allt för hård dag i mina ögon. ikväll vet jag inte riktigt vad som händer, det återstår att se. nu ska jag klä på mig tror jag.

saknar min mamma.. <3

vad händer när det som egentligen varit ens största trygghet i livet försvinner? ni vet, mamma och pappa, hemmet, underbara vovven eller bästa kompisen? vart tar man vägen?

för er är jag bara tjejen i stallet, tjejen på gymmet, hon på bussen, den högljuda bruden i matsalen, hon.. vad heter hon nu igen, hon på italienskan, hon som är så tyst på lektionerna.. ingen vet egentligen vad jag tycker, tänker eller tror om världen och allting i den.
när man som 17 åring måste börja ta hand om inte bara sig själv utan sin familj släpper lite utav den där tryggheten. att varje dag gå runt med klumpen i magen som växer så fort någon nämner sjukdom, cancer, sjukhus, mamma eller pappa. att som 17 åring behöva se någon så närstående och betydelsefull må så dåligt och vara så nära död är ingenting som någon människa förtjänar. ingen.
när jag sitter här vid datorn och vet att min mamma ligger på sjukhus för att hon har så dåliga värden i blod och allt vad det är, så kan jag knappt föreställa mig hur jag ska känna. om jag ska grubbla, gråta eller stirra in i väggen tills den flyttar på sig.
det jag är mest rädd för, det som jag inte tillåter mig själv att tänka och inte ens vill tänka nu, är hur världen skulle vara utan min mamma. jag vill inte se en värld utan min mamma... inte än.. helst aldrig. min mamma är den bästa personen i världen och jag är rädd, jag är så fruktansvärt rädd för att något ska hända henne.
jag kan inte ens skriva ner det utan att tårarna börjar rinna och klumpen i magen blir så påträngande att jag vill kräkas. ingen och ingenting i världen kan ersätta min mamma.

jag fyller 18 år om 49 dagar och det ända jag kan tänka på är att jag inte vill fylla 18 om min mamma inte blir frisk!

ingen vet hur det känns...