många vet hur det är att leva i en sjuk familj. många vet hur det är, men många vet inte hur det ska hanteras. jag kan inte påstå att jag kan hantera det.
känslan av att allting går över styr och man börjar tappa greppet om omgivningen. kontrollen som man är så van vid har förtvinat och är så minimal att den nästan inte finns längre. känslorna snurrar runt i huvudet och går mellan att vara bra och dåliga på bara få sekunder. man blir hela tiden missförståd. det är aldrig riktigt någon som har tid att förstå. när man sen levt bortom kontrollen över sitt eget liv ett tag, när man liksom levt i skuggan av sig själv, slutar folk att ta en på allvar. för ingen kan må dåligt så länge. eller hur?

att få höra: men det var ju jätte länge sen eller tiden läker alla sår. eller varför inte: men kom igen, get over it.

alla dem kommentarerna som får en att känna sig ännu sämre. att man inte duger till eller att man blir en påfrästning för andra. att känna sig som en glädjedödande parasit som suger i sig andra människor glädje och förintar den.
att inte våga berätta för någon vad det egentligen är som är fel och vad man egentligen bara vill.
att ligga vaken nätterna igenom för att tänka ut vad man ska säga för att inte såra folk runt omkring. även fast man vet att inget av det man vill säga egentligen kan såra någon.
det är bara det att man själv är så rädd för att bli sårad att man gör vad somhelst för att slippa såra någon annan.

om ni vill så kan jag börja berätta om hur det är att leva i en sjuk familj. om det är någon som vill höra min historia. för jag hoppas att det jag har att berätta kanske kan hjälpa någon?! om så bara någon enstaka person.
för ingen ska behöva känna sig utanför. ingen ska behöva gå runt och vara tyst. ingen i hela världen ska vara rädd för att någon ska ta illa upp för att man mår dåligt.

vill ni höra min historia?